magzorb

I lördags hade jag mitt hemskaste moment of all time, med också det roligaste efteråt.
Två minuter i ett på natten kutar jag och Rasmus från v-dala för att hinna med tvåan som går klockan ett. Vi tänker CHILLPILL vi hinner lätt. Men så kommer vi ut på luthagsesplanaden, och där ser vi bussen. Den smyger upp bakom oss. Ralle kutar, och jag ger upp och avfyrar ett avgrundsvrål, blev så jävla besviken när den for förbi. Sen  hör jag: DET ÄR RÖTT LJUUUS SPRINNNNG! Och jag springer. Men jag har absolut ingen ork i kroppen över huvud taget. Bussen står och väntar på mig (för Rasmus har på något sjukt sätt kommit fram till bussen, han hade säkert en fartraket på ryggen för så snabbt som han sprang är nästan omöjligt). Och jag joggar/går och försöker andas. Kändes som att jag skulle dö. Hade värsta pressen på mig eftersom hela bussen satt och vänta på mig. Och jag KUNDE INTE springa snabbare. Man brukar ju alltid ha lite krafter kvar att ta i med i nödfall, mina var slut. Kom tillslut fram till bussen. Och jag stod innanför dörren och andades i några sekunder innan jag ens kunde säga hej till chauffören. Och där satt vi sen - jag och baby - röda, svettiga och supernöjda med att vi hann. Vi bara garva hela resan.